söndag 1 mars 2015

Mina söndagstankar


om slit- och slängkulturen

Jag kommer ihåg när mina föräldrar byggde sitt första egnahemshus i mitten av sjuttiotalet, hur spännande och intressant och roligt jag tyckte det var. Jag fick följa med på bostadsmässor, till inredningsvaruhusen och följa diskussionerna kring matbordet gällande inredningsmaterialen. Jag var i 6-års åldern och skulle snart börja skolan.


Antagligen var det redan då som mitt intresse för inredning tog form och sedan dess har det hängt med mig genom hela skolåldern fram till dags dato. Redan i lågstadieåldern möblerade jag om i mitt rum på minst hundrafemtioelva olika sätt och när det inte gick att ändra längre bytte jag rum. Vi hade tre sovrum i vårt hus och de sovrummen varvade jag flera gånger. Nu i efterhand har jag reflekterat över hur mina föräldrar gick med på att byta rum varje gång jag ville ha ett "nytt rum".


Visserligen upprepar sig händelserna i dagens läge med egna döttrarna. Hur många gånger har vi inte redan fixat till deras rum. För att inte tala om sovrummet som jag och maken sover i idag, med fototapetväggen som vi har "ärvt" av äldsta dottern när hon ville byta rum med oss. 


Men på sjuttiotalet var inredningskulturen en helt annan än idag. När man köpte vardagsrums- möblemanget, stereon och tv:n så investerade man för tjugo år framåt. Jag kommer ihåg vår mörkbruna lädersoffa. Den var ingen billig soffa och man skulle tänka igenom köpet både en och två gånger, men sedan hängde den med under hela min uppväxt. Det var nästan en vemodig och sorgsen story att bli av med den sedan på nittiotalet.


Idag är det helt annat. Man köper den möbel man vill ha idag. Nästa år har modet ändrat och man kastar ut den gamla soffan för att istället köpa en ny i en annan färg. Eller typ, men ni vet vad jag menar. Vi lever i ett slit och släng samhälle som varken etiskt eller ekologiskt främjar livet för eftervärlden och vi tänker inte så långt som  till morgondagen. 


Dock måste jag säga att prisad vare Kamprad och Ikea med sina mångvariabla sofföverdrag och Findit (Yellow pages, Ebay, Tradera) där man lätta kan sälja obehövliga möbler till någon annan som uppskattar och behöver dem så man inte behöver slänga. Jag erkänner att jag är en riktigt hemsk slit-och släng-typ MEN jag tror att jag aldrig har slängt en möbel, utan har sålt allt jag vill bli av med eller gett till någon syster eller broder. 


Jag läste häromdagen om en bloggerska som handlade möbler till sitt lilla barn och som hon räknade skulle ta möblerna med sig sedan när hon flyttade hemifrån! Herregud, var min första tanke. Hur kan någon tänka så? Att barnet om tio-femton år vill ta med sig mammas köpta möbler till det egna boendet. Halva nöjet är ju att få planera inredningen själv till sitt första egna bo och inreda som man själv vill. När man äntligen står på egna ben, har en egen inredningsstil och vill vara självständig.


Men sedan slog det mig att precis såsom traditionerna har ändrat under en generation, från ett investeringssamhälle till slit- och slängsamhälle, så kan det mycket väl hända att det under nästa generation  vänder tillbaka. Vår generation  som växer upp med slit- och slängbeteendet kanske påverkar följande generation till att leva så som mor- och farföräldrarna gjorde. För det heter ju att allting kommer tillbaka!






Efter senaste Ikeabesöket hade jag med mig hem nya lampskärmar till hälften av husets rum. Så enkla medel att få "nytt" till hemmet och min inredarsjäl är nöjd.



Dock är dessa lampskärmar inget jag sparar för kommande generationer eller i tjugo år framåt!





.

1 kommentar:

Anna-Lena sa...

Intressanta tankar...jag har också tänkt i de banorna eftersom jag själv är en slit-och-släng typ också. Eller slit-och-sälj kanske, precis som du :-) Svårt att motstå allt nytt och fint som dyker upp i butikerna när man är en inredningsnörd, men visst borde man stanna upp och fundera lite ibland.